Måsterundor

Måsterundor och stiltjeångest är inget jag tänker på så mycket ,inte än, har sprungit i 4 år nu. Jag känner aldrig att jag måste springa för att hålla någon slags form eller liknande. Jag måste springa för att leva helt enkelt. Det jag vet är att bara jag ser min löparoutfit eller mina skor så börjar adrenalinet pumpa och jag vill ut. Skit samma vilket väder, väl ute befinner jag mig i en terapeutisk bubbla och maskinbenen trycker på, leendet sprider sig över hela facet, solen i magen växer, växer…
Jag känner att jag måste vila mellan varven och det har väl med min ålder, 51år, att göra. Efter vila kommer jag tillbaka stark och sugen igen.
Idag har jag vilodag, men inte i stiltje det blir en promenad på ca en mil...ta det cool:)