Confiance

Hoppet är det sista som överger en ... Jag åkte, efter sista nattpasset med gänget, till Anna hos fysiterapeuterna, idag. Jag var ju lite nervös inför att förmedla att smärtan varit värre än tidigare, Men hon lugnade mig och rullade fram ännu en maskin ur sin kammare. Nu blev det punktbehandling med ljudvågor, ett slags "smartbomb" mot smärta. Visst låter det dubbelt men som tidigare är sagt så ska smärtan bekämpas med smärta, tydligen.
Det...gjorde...för j-vla....ONT !
Efter ett par minuter med ljudgrejen var foten helt lam och maskinbenen fulla av knottror. (...där i behandlingsrummet kan jag få känslan av att jag, ovetandes, är med i någon slags socialmedicinskt studie med dolda kameror och det hele...)
Men det blev tejp, hårt hårt, och löfte om att redan efter 24 h skulle jag kunna ge mig ut på en liten runda...allt det här låter säkert konstigt...SKOJAR NI..?
Men jag känner mig så himla liten och grabbar efter minsta sten att slunga mot smärtan som hindrar mig att utföra något av det jag gillar mest...det kostar både pengar, mer smärta och svett. Jag har fortfarande ett enormt sug efter att springa...körandes i bilen kan jag se mig själv i backspegeln...hur maskinbenen tuggar asfalt så tjäran sprutar under min bål, kilometer efter kilometer för att komma ikapp...
...jag är en löpare och jag ska komma tillbaka, ta mig fan!