Dead man running

Krematoriet vid Pålsjö Skog i höstskrud.

På ett sätt, det har jag kännt ett tag, går nog min löpning ut på att jag tror att jag förlänger livet. Ja, jag har inte lodad djupet tillräckligt så, utan ibland kan jag få den spontana känslan. Om det verkligen är så att jag kommer att andas längre för att jag e ute o springer talar en hel del ny forskning emot. (Om jag skulle tro på alla nya rön??)
I SvD kunde jag för några veckor sedan läsa att de äldsta nu levande i Sverige inte har rört en fena under sina långa liv. Dessutom har träning ifrågasatts i olika tv-inslag t e x i Vetenskapens Värld, nyligen.


Det är ändå så att jag i första hand springer för att det är kul och det har en terapeutisk effekt. Jag stänger av allt i en bubbla av musik, frisk luft och viljegymnastik. Det blir dessutom en skön beroendeframkallande syssla, dock icke helt utan bieffekter. Jag blir skadad då o då, men det läker och skadorna är uppenbara. På så sätt att källan till det onda är lätt att lokalisera och med lite avhållsamhet så läker de.



Att det även är en ensamsaktivitet hjälper till för min del. Det är kul att ha sällskap ibland och trevligt att prata om löpning med likasinnade. Men jag e inget fan av gruppterapi direkt. Hela livet är ett sökande efter tillhörighet till något, teambuilding, facebook, twitter, bloggande ;)... annat än jaget, jag är endast mig själv helt sann i familjen eller på mina löparrundor.
I de mest avgörande ögonblicken är vi ensamma, födelsen och döden.
Djupt sludder...
Jag har, efter en jobbig tid med stafylokockattack på ett öra


och påföljande underbar resa på franska rivieran,





börjat ta lite trevande steg i löpspåret igen. Det känns fint att vara tillbaka där ute, friskt och klart, tid att njuta höst, tid att lägga benen på ryggen och springa...