"- God save the Queen, aye John?"

Andres Lokko skriver om Never Mind the Bollocks i dagens SvD.





"Jag tror att det var min ex-fru som sade det framför BBC4 en kväll i vår engelska tv-soffa:

–Ska jag tvingas se ännu en dokumentär där The Sex Pistols förändrade hela världen så skjuter jag mig i ögat.

Fem minuter tidigare hade de suddiga live-bilderna från just The Sex Pistols första spelning i Manchester, på The Lesser Free Trade Hall, visats. Alla bedyrade hur viktigt det hade varit och varenda person i publiken gick hem och startade ett eget punkband samma kväll. Det var säkert tjugonde gången vi såg dem under loppet av bara några få månader.

Imorgon fyller deras enda egentliga album, ”Never mind the bollocks”, 35 år och firas – numera traditionsenligt – med en gigantisk lyxbox bestående av tre cd-skivor, en dvd, en hundrasidig inbunden bok, en jätteaffisch samt en exakt kopia av den första versionen av singeln ”God save the Queen”. Och troligen några små produkter till som jag inte har hittat längst nere i botten av denna gargantuanska låda än.

Det är märkligt att se just Sex Pistols förpackas så här. När deras debutalbum gavs ut 1977 var deras uppgift ju redan fullbordad. De var klara. Sex Pistols hade skakat det forna brittiska imperiet i sina grundvalar på ett vis som det som utomstående nästan är omöjligt att förstå. Både då och nu.

Det finns en anledning till att ”God save the Queen” och ”Anarchy in the UK” så ofta dyker upp i engelska dokumentärer, inte bara de som handlar om musik, utan precis lika ofta i sådana som behandlar politik eller monarkin.

The Sex Pistols första tv-uppträdanden, intervjuer och konserter uppnådde något som ingen annan hade gjort i detta de stela överläpparnas hemland: de fångade frustrationen och missnöjet hos en hel generation i ett Storbritannien sargat av arbetslöshet och vars föräldrar fortfarande trodde att andra världskriget pågick. Och Johnny Rotten bad, genom sin blotta nihilistiska uppenbarelse, alla att bara dra åt helvete. De var en fulländad situationistisk konstinstallation. ”Never mind the bollocks” var deras vernissage.

Att The Sex Pistols aldrig gjorde något väsentligt igen efter det är djupt ointressant.

Idag är de tolv sångerna på den ursprungliga skivan inskrivna för evigt i rockhistorien flera gånger om, men lyssnar man på dem nu så chockerar de förstås inte alls. Istället är det Johnny Rottens nästan viktorianska betraktelser av ett smutsigt och förfallet London som är den stora behållningen. Den självbiografiska historien i ”Bodies” handlar om hur Rotten av sin mamma tvingas gå till de offentliga toaletterna i Finsbury Park för att göra sig av med fostret efter att hon fått ett missfall. Mer än svordomar och långfinger åt monarkin är det den bilden som förföljer mig när jag spelar skivan tre och ett halvt decennium senare."

Andres Lokko
2012-09-22