Asfaltsabstinens

Under kategorin självömkan öppnas härmed ett sargat hjärta.

Nu är det snart en vecka sedan jag kände mina maskinben pinna på i ett ändlöst asfaltsspår och suget är enormt. Jag känner en viss dragning av samma latmask som jag gav efter för då 1989 när jag slutade springa efter ett härdigt löpande i spåren kring Pålsjöskog. nu har jag dessutom ett giltligt skäl, hälsporren, till att falla ner i soffläget. Men denna här gången kallar den lata masken väldigt mycket svagare och jag är nu så mycket starkare , mentalt och fysiskt.

I skrivande stund är jag just hemkommen efter andra helgnatten i tjänst och ska strax krypa ner i kistan här i Transylvanien. Men innan dess ska jag lova mig själv och den nu snötäckta asfalten som sträcker sig huttrande där ute att; Snart ska maskinbenen tugga på igen och igen. Kanske redan i eftermiddag?