Maskinben-Återkomsten

Så blev det äntligen dax för ett springpass i sakta mak. Det var svårt att hålla igen men jag tog mina 3 km på 18.20 och det kan väl knappast kallas tjurrus, men känslan...the horror of it.... Känslan av att få springa efter ett uppehåll på fem veckor är obeskrivlig. Oron inför att springa kunde jämföras med då jag var grabb och hade skilts över sommaren från bästa klasskompisen. Vid höstterminens start visste man inte riktigt hur det skulle bli, man hade kanske växt isär eller trodde att det var så. Man brydde sig oftast i onödan, samma sak med dagens lilla löppass, jag blev totalt omfamnad av företeelsen. Jag sprang så sakta jag kunde för att få njuta riktigt av varje steg. Obeskrivligt...verkligen...leende maskinben och en liten sol i magen.
Nu vet jag ju att hälen alltid håller under löpningen och det egentliga svaret kommer imorgon då jag stiger upp och tar mina första steg.

Håll tummar med mig att det håller.

Till kvällen har jag lurat med familjen till biografen och visning av filmen Atleten, om den etiopiske maratonlöparen Abebe Bikila som vann guld i OS i Rom 1960.