En seger för viljan

Leendet är lite ansträngt men glädjen är helt äkta.
Dagen började med superfrukost på Radisson Haga och pirret i magen kom krypande redan där. Marie körde mig ut till Lidingö vid elvasnäppet.


Det såg ut att bli perfekt tävlingsväder och nu pumpade adrenalinet på. Jag hade glömt tejp till bröstnipplarna och fick jaga fatt i apoteket på tävlingscentrat. Vi var flera där som skulle köpa tuttejp vilket en snäll finne uppmärksammade. Han bjöd med sig av sin, så där stod vi några stycken och tejpade på.
Det var mycket folk igång med alla möjliga förberedelser, klockor, vaselin, ombyte, startlappar, tidchip, bananer, tejp, uppvärm etc



Snart blev det dags att bege mig till starten och adrenalinet gick upp ett snäpp, det är en härlig känsla. Jag följde lemmeltåget mot Koltorp, en promenad på två kilometer.


Väl ute vid starten kröp jag in i min leriga fålla för grupp 6, ängen var en lervälling. Där halka jag omkring samt kollade spellistan en sista gång.
Starten gick och jag satte igång Spotify och Runkeeper men inget hände. Så där stod jag i två minuter och försökte få igång programmen.


När de väl gick igång hade jag tryckt Spotify på shuffle vilket saboterade den extremt väluträknade listan. Irriterat konstaterade jag att de låtar jag lagt in för backarna kunde komma när som helst. Arg Fritte, nu...
Jag hade knökat mig fram till främsta ledet i onödan och nu var jag sist i fältet. Donnerswetter!!
Men jag kom snart ikapp eftersom hela gänget stannat upp inför vattensamlingarna de första 400 m.
Pallar man inte vattenpölar? Stanna hemma!
Ok, jag låg på 35 min vid första mätning på 5k. Inte bra, men jag var ikapp mina 6:00/km vid 10k och allt flöt bara fint. Jag flöt fram i fältet och studsade uppför backarna och mitt leende måste ha varit djupt stötande för de som blev passerade. Lätt regn föll vid 15k och livet lekte o Lidingö doftade horrorskön höst. Jag låg före mina planerade sex minuter och hade perskänning. Men spellistans osynk började gå mig på nerverna. De flesta låtarna som skulle lyfta mig på den sista milen var redan spelade och historia.
Så vid 9 km kvar föll utmattningsbomberna och jag var helt oskyddad. Första stöten tog ryggen, sen nacken och den tredje föll i höger ljumske..kaboom...kaboom...kaaabooom!!! SMÄRTA!!!
Jag trodde det var slut i rutan och att bara till att kasta mig i armarna på Röda Korsets personal. "- Hjälp mig!"
Men det finns något i mig, har alltid varit där, som växer i dylika lägen och det är en jävla vilja. Den gör att jag bara går framåt och inte viker, jag vet inte var den kommer ifrån. Jag skulle ha bättre tid än 2010, även om priset blev högt.
Jag har inte mycket minne av de sista 9km, halva Abborrbacken vet jag att jag sprang uppför. Men i minnesdimmorna ser jag medlöpare som går uppför snabbare än vad jag springer.
De sista 5k gjorde riktigt jävla ont precis i hela kroppen och jag såg säkert ut som ett sjukt djur. Men jag mindes någon coach från LL:s hemsida som sagt att "-...när det blir tungt, ta då en kilometer i taget..." De orden malde i mig och bar mig som ett mantra i mål.


Spurten ser kanske pigg ut? Men Marie som såg den med nyktra ögon sa "- Jösses va du var sliten på upploppet."
Henne kan jag inte lura...
Men jag kom iaf mål på 3:11:06, 50 sek snabbare än sist.
Jag fick min medalj. Marie gav mig en kyss o en ros. Lidingöloppet 2012 var över men värken sitter i på något skönt sätt, och jag längtar redan till underbara smärtsamma LL 30k 2013.