Igår gjorde maskinbenen sin längsta tur sedan hälsporren blev ett faktum för snart tre månader sedan. De blev först lite chockade över att inte finna vila vid smått mesgnälliga 4 km, men ganska snart hittade de tillbaka till flytet och njöt i hela 8 km. Det var ett väder som man sällan glömmer och som det gick över kullarna mot Ålabodarna, långt bak fanns dock oron över hur smärtan skulle te sig idag. Glädjande nog kan jag rapportera att det inte kändes något värre efter att ha sprungit dubbelt mot innan. I sann underdoganda sprang jag i Timråtröja för att hedra de som slår underifrån.
I ärlighetens namn måste jag dock säga att det är långt till fornstora dagar för maskinbenen...minst 8 veckor...det är lång tid.
Att jag skulle kunna ge mig ut på en 25 km träningsrunda känns i huvudet helt ok men jag inser att det hade gjort mer skada än nytta för hälen. Frustrationen är panikens moder och det är en bit dit än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Love comments